Ganska trött för tiden, inte helt säker på om jag kommer försätta där jag lovade att försätta- kring teodicéproblemet och den fria viljan.
Inte det att jag tycker det är jobbigt- jag älskar att brottas med sådana frågor- eftersom Bibeln totalt övergår mitt förstånd utifrån vad jag själv tycker är logisk på dessa områden. Men just nu är jag helt enkelt för trött- för att tänka så konstruktivt man behöver för att brottas med den här form av teologiska frågor.
Annars har min fru och jag nu varit gifta precis 1 år- i dag! http://jdfk-kefas.blogspot.com/2008/11/kort-ifrn-vigseln-i-gr.html - här kan ni se lite bilder från vigseln, och här:
http://jdfk-kefas.blogspot.com/2008/11/jag-ska-gifta-mig-i-tingshuset.html kan ni läsa om varför vi valde att
gifta oss i tingshuset.
Måste vara Guds nåd att min fru har klarat av att överleva detta året med mig ;)
Så under lördagen har vi skaffat barnvakt åt våran lilla Isaac, så vi kan fira lite ensamma- får se vad vi hittar på för nått romantiskt :).
För att försätta lite på det personliga- så har jag fortfarande ganska svårt att acceptera ovissheten och tillvaron. I går blev jag så frustrerad att jag slängde min dator i golvet- vilket inte var smart- då den gick sönder, och det kostade en bra summa pengar att få den fixat i dag- pengar som vi egentligen inte har- så det var surt...men så går det när man inte kan kontrollera sina känslor. On the record jag var inte sur på datorn eller nått annat, det var bara mina tankar som plågade mig så mycket att jag till slut tappade fattningen en stund.
Ett ord från Jesus som gnagar i mig är "Gör er inga bekymmer", och i sammanhanget kan det kanske vara värd att citera hela sammanhanget:
"
Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta, eller för er kropp, vad ni skall klä er med.
Livet är mer än maten och kroppen mer än kläderna." så visar han till fåglarna, de får allt av Gud, fast de inte skördar eller samlar på sig en massa ting. Så säger Jesus:
"Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna?"
Jag undrar- är det här fel översättning? Borde det inte vara "
Gör er inga förhoppningar, allt kommer skita till sig ändå", så känns det just nu. Försöker ställa in mig på att jag kan vara allvarlig sjuk, men jag lovar- det är inte lätt när man brottas med dödsångest!
Funderat också över detta med fruktan, ångest, och oro. Vet ni- Bibeln omtalar dessa saker som synd? Det är hårt, men lagen kräver alltså av oss att inte vara rädda, ha ångest eller vara oroliga. Vissa ställen kan också tolkas som om ångest är något mörkt- demoniskt. Det låter hemskt! - Men om man är medveten om lagens uppgift, så är det kanske inte så hemskt ändå- lagens uppgift är ju att hjälpa oss dö bort från oss själva, sluta förtrösta och förlita på oss själva, vända om, och hjälpa oss att inte förtrösta på något annat än Jesus Kristus våran Herre och frälsare- eller kort och gott "
bokstaven (dvs lagen)
dödar, men Anden (dvs evangelium)
ger liv".
Just nu har jag svårt för dessa saker, jag vet mer eller mindre hur det fungerar i teorin- men hjälpa mig- nu fixar jag inte praktiken!
Men även sådant ska vi ju omvända oss ifrån, det är ju trotts allt när vi själva har givet upp som Jesus kan komma in och göra det han vill i oss- upprätta oss i hans bild. Som jag ser det är inte vi kristna kallade att "
bli oss själva", nej tvärt om- vi är som jag ser det kallade att dö bort från oss själva, och formas i Jesu bild.
I mina ögon är detta något som gör att att kristendom t.ex skiljer sig från Islam, eller andra religioner och livsåskådningar var man ska förverkliga sig själv med en religiös from fasad/övningar/annat- som egentligen inte är något annat än ren köttslighet. Kristna livet för mig är död och uppståndelse, att dö bort från oss själva för att i sin tur ta del av Kristi uppståndelse, lättare sagt än gjort- eftersom gamla Adam är en riktig grym simmare- till trotts för att vi kan ha lätt för att tro att han drunknande i dopet.
Som jag läser Bibeln så har all form av lidande en mening, vi kan ibland känna och uppleva att saker och ting är meningslöst- speciellt när det kommer till saker såsom lidande- men vi är inte Gud och vi ser inte det Han ser, det ända vi kan vara säkra på är att för den som är Guds barn så samverkar allt till det bästa.
Inte det att vi ska tacka Gud för lidande i sig själv, men jag tror vi ska tacka Gud för vad vi själva lär genom lidande. Jag talar inte nu om självplågeri och någon form av asketisk livsstil- var man tror sig kunna komma närmare Jesus genom att plåga sig själv på olika sätt, nej sådant är köttslighet och enligt Galaterbrevet och Romarbrevet ska inte kristna syssla med något sådant! Nej jag talar om sådant vi möter på livets väg, död, sjukdom, förföljelse, svårigheter och motgång.
Jag tror Jesus bland annat önskar att lära oss något om gemenskap och närvaro när det kommer till saker såsom lidande. Eller för att citera Paulus:
"Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får. Om vi lider nöd, sker det för att ni skall få tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, skall också det uppmuntra er och ge er kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. Och det hopp vi har när det gäller er är fast, eftersom vi vet att liksom ni delar våra lidanden, så delar ni också den tröst vi får.(2 Kor 1:5ff)"
Här talar Paulus både om gemenskap i Kristi församling, men också en genuin gemenskap med Jesus. Han talar också om att det Jesus har hjälpt mig igenom kommer han också att hjälpa dig igenom. Att vi har fått en gåva för intet som består av kärlek, omsorg och tröst som vi själva också kan skicka vidare.
T.ex har jag fått många fina kommentarer på mina "Kärlek?" inlägg, jag själv tvivlar just nu på att det finns en väg framåt men genom att ni läsare delar med er- så pekar ni på för mig att det finns andra än mig själv som har gått samma väg och att vägen är framkomlig, vilket självklart inger hopp. Att bära varandras bördor, tror jag är precis vad ni har visat genom eran engagemang här på bloggen genom emaljs, och kommentarer, detta tror jag är en av motgångens och lidandets mening.
Jag tror det också finns en djup andlig mening med motgång och lidande.
Jag är helt överbevisad om att våran lidande har ett samband med Kristi lidande. Bara det faktum att ingen motgång som kan drabbas oss, är inte något som förut inte har drabbat Jesus.
Det betyder också att Jesus möter oss i våran ensamhet, hopplöshet och trolöshet. Till och med i sådana psykiska saker såsom ångest och depression så möter han oss- detta vet jag för att Bibeln säger att eftersom Jesus har varit igenom allt som oss fast utan synd så kan vi träda frimodigt fram inför nådens tron, eller för att citera Jesus:
Nu är min själ i djup ångest..."(Joh 12:27). Det vi kanske kan lära av Jesus är att det kan vara bra att bli ivrig i sin bön, eftersom när vi läser om Jesus i Getsmane så läser vi:
Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden" (Luk 22:44).
Detta betyder kort och gott Jesus har själv varit med om allt, han förstår- och eftersom han förstår så kan vi vara frimodiga i bön, det betyder också att han bor i din och min smärta- om det så är tal om psykisk eller fysisk smärta, han vet hur du och jag har det!
Vi är kort och gott kallade att bli korsfäst med Jesus (Gal 2:19f), men vi är inte kallade att "korsfästa" oss själva- man kan inte välja lidande för att komma närmare Jesus- det är synd. Men eftersom vi är kallade att bli korsfästade med Jesus och bära våran egna kors, så finns det något stort i det här. Detta måste jag nog fundera lite till på innan jag grävar djupare- i mellantiden väljer jag att citera
en äldre bloggpost:
Ska jag berätta en hemlis? Jesus kunde inte själv bära sitt kors!
Om Jesus själv inte kunde bära sitt kors, hur ska vi kunna förvänta oss att vi ska klara av det?
Jesus själv vacklade under bördan, Jesus blev trött och utmattat (Joh 19:17/Matt 27:32).
Sanningen är ju den att Jesus var för svag, när han fördes till avrättningsplatsen likt ett lamm som skulle slaktas, så förmådde inte Jesus att bära sitt eget kors hela vägen fram, utan korset lades på någon annans axlar. Jesus var slagen och misshandlat, man kan ju endast stå ut med en viss mängd smärta.
Detta är ju ett vittnesbörd som borde vara till våran uppbyggelse. Vi är inte de enda som inte har orkade bära våran kors hela vägen, Jesus själv orkade inte bära sitt kors hela vägen. Det är upplyftande eftersom vi kan veta att vi är inte de enda som har blivit så slutkörda att vi inte har förmådd ta ett enda steg i egen kraft.
Som kristna ska vi ju inte endast identifiera oss med Kristi död på Korset, utan vi måste ju också identifiera oss med det som hände med Honom på vägen dit, gör vi det så vill vi inse att ingen människa förmår bära sitt eget kors.
Skriften säger att Jesu har varit genom allt, fast utan att synda, och eftersom Han har varit genom allt så kan vi också vara frimodiga att träda inför nådens tron. Det är genom att Jesus själv var tvungen att uppleva vad det vill säga att vara svag, missmodig och oförmögen att gå vidare utan hjälp han i dag kan ha medlidande med våran svagheter.
Vad är ditt kors? Finns det någon börda eller något som du upplever så pressande att det hotar knäcka dig?
Vad heter din apan på din rygg? Vi har alla upplevelser som olika bördar som hotar med att knäcka oss. Kanske våran arbete, äktenskap, barn, droger, alkohol, psykiska problem, ekonomiska problem, ensamhet, homosexualitet, andlig övermod, andlig stolthet, självrättfärdighet, egocentrisk, ljummet, det är mycket som kan upplevas som ett allt för tungt kors, båda saker här i världen som i det andliga.
Jag tror korsets uppgift i våran egna liv är att påskynda andlig kris. Jag tror våran personliga kors har som uppgift att besegra oss, speciellt de delar av våran liv som Jesus fortfarande inte har fått kontrollen över. Det är först när Korset verkligen har besegrad oss, som vi kan överge korset till Jesus, och Jesus kan ta kontrollen, och bära din börda.
Detta är ju häller ingen en gångs företeelse, utan något som kommer försätta hela livet ut. Gud kommer aldrig låta oss tro att vi är färdig helgade, blivit klara med våran andliga genombrott, blivit tillräcklig kärleksfulla, blivit tillräcklig ödmjuka, osv. Om vi inte tillåter att ödmjuka oss själva och ge våran kors som vi vet vi inte klarar av över till Herren, så kommer vi för eller senare bli självbelåtna och egenkära, vi tror vi står men vi faller, och allt eftersom tomheten växer så kommer vi för eller senare inse att vi är andliga döda och att vi är på väg att tappa bort allt det som Gud en gång gav oss.
Detta är en del av kärleken till Jesus, kärleken till Jesus har också som egenskap att föra oss ned på knä, medan korset har en ännu större uppgift- att få oss att kapitulera totalt. Det är i stoftet, på marken, som Gud talar om för oss:
Det är det som för världen är svagt som jag utväljer, de starka ska stå där med skam, det är det som för världen är oansenligt och föraktat, det som inte var till, som jag har utvald, detta för att du inte ska kunna berömma dig själv inför Gud. Det är mig ni har att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning för dig. Eftersom om du ska berömma dig så ska du berömma dig av mig." (1 Kor 1:27-31)
Nej, blir en lång dag i morgon- så för nog lägga mig nu.
Innan jag gör det så vill jag be om förlåtelse att jag har varit dålig på att svara på emaljs,det kommer svar inom kort- så snabbt jag känner mig lite klarare i huvudet. Om du undrar varför jag kan skriva "långa" bloggposter men inte kan svara på enkla mejls- så har det med att göra att dessa bloggposter använder jag för självrannsakan, brottning, men de är också till min hjälp- då jag "för ut" mina tankar som jag brottas med.
Ledsen också dessa inlägg blir ganska "spretiga"- men det är inlägg jag skriver spontant- förutom sista delen i detta inlägg- var jag saxade från en äldre bloggpost- jag vågade inte gå djupare in i "korset" just nu.
Bloggar om liknande ämnen:
Trons Mysterier- Sleepaz reflektioner
Når en på twitter dör
Om framgångsteologins värsta konsenkvenser- Emanuel Karlsten
